GINDEX: Komasa gin

Pretentiöst eller acquired taste?

För att vara någon som verkligen, verkligen, verkligen, verkligen¹ uppskattar grappa var det inte helt uppenbart att det här skulle bli bra, och mitt första försök som inkluderade både bitter och citronskal var lite av ett antiklimax. Komasa är dock inte en vanlig London dry och bör absolut inte behandlas som en.

Nej, Komasa är en väldigt krävande gin som inte mår bra av för många gästartister på samma scen. De fruktiga noterna mår inte alls bra av att kompletteras med vare sig bitter eller citrontwist, vilket är lite spännande. Inte ens en nötig nocellara-oliv funkar, utan en saltlags-castelvetrano blir ett krav.

Inte ens mina försök att göra en twist på mandarinskal gick hem, tvärtom.

Det är den enda gin jag varit med om som har samma oljiga konsistens som grappa, så jag undrar om den destillerats på snarlikt sätt – den har tanniner.

På samma sätt som Miles Davis Isle of wight-konsert 1970 var en extremt kondenserad summering av hundra års musikhistoria får väl Komasa ses som en slags destillat (höhö) som ställer krav. Till skillnad från Komasa lyckas dock Miles stå helt i rampljuset bredvid både Chick och Keith (och… alla andra).

Men på samma sätt som det är meningslöst att bara lyssna på brottsstycken ur konserten (eller för den delen, Pan Sonics Aaltopiri, är det helt futilt att bara låta en Komasa-draja vara en kort fördrink. Komasa kräver tid och introspektion, lugn och ro, och egentligen inte så mycket annat. Då blir det för stökigt.

Mer eller mindre ett recept för inre frid, men kanske inte för en draja i en bar. Som spelar Miles.